Olivia Berkowicz

Den svenska tändsticksindustrin var under 1800-talet ett globalt, kapitalistiskt imperium som inte bara exporterade en produkt utan även ett specifikt synsätt. På Tändsticksmuseet i Jönköping har konstnären Munish Wadhia arbetat med att granska och kommentera museets arkiv under 2020. Det ledde fram till en utställning där de koloniala idéer som de arkiverade tändsticksetiketterna representerar hamnar i fokus.

Arkivet är en plats där fragment av berättelser och röster läggs i ordning. Med ”i ordning” menar vi att de placeras på ett sätt som gör att människor kan se, röra, läsa och förstå de narrativ som finns där. Filosofen Achille Mbembe skriver i texten “The Power of the Archive and its Limits” (2015) att arkivets funktion är att genom denna ordning beskriva vad som tas för sant och vad som beskrivs som falskt.

Konstnären Munish Wadhia bjöds in av Tändsticksmuseet i Jönköping för ett konstnärsresidens under våren 2020 som nu mynnar ut i utställningen Smoke in the eye: Rupture in the colonial archive. Made in Sweden. I utställningen bildar arkivets tändsticksetiketter och de industriella maskiner som användes för att massproducera och paketera tändstickor en tablå över Sveriges koloniala och kapitalistiska historia. Likt en tändstickas låga kastar Wadhia ljus över arkivets undanskymda sidor, där frågor kring ansvar och våld slutligen kan träda fram.

Munish Wadhias utställning börjar med en undersökning av Tändsticksmuseets arkiv och bilder. Han visar till exempel hur tändsticksetiketternas motiv och bilder har tagits för givet. Wadhias intervention består huvudsakligen av en skulptural installation på Tändsticksmuseets övervåning samt en ljudinstallation i den historiska samlingen. En kär klassiker är Solstickan som än idag pryder många tändsticksaskar i Sverige. Verket “White innocence” introducerar bilden av Solstickebarnet, som uppmanar besökaren att undersöka det som inte syns vid första anblick.

Solstickan skapades som en hjälpinsats för att med varje såld ask stödja utsatta barn och gamla i samhället. Samtidigt existerade en parallell verklighet där tändsticksindustrin använde sig av billig barnarbetskraft från olika delar av världen för att finansiera produktionen. Med exemplet Solstickan förändras bilden av framgångssagan om ”Tändstickskungen” Ivar Kreuger och visar istället industrins exploatering av arbetskraft. Genom att inte ifrågasätta de historiska och politiska sammanhang tändsticksaskarna kom till i, undanhålls andra berättelser. Dessa berättelser hamnar i skuggan av fascination för maskiner, den mytomspunna ”Tändstickskungen” och etiketter med exotiska djur och människor från andra världar. Utställningen ställer frågan: Vad händer om vi istället för att hålla isär, länkar samman de skönmålade bilderna med sin rättmätiga historia?

I utställningssalen ser vi stora hängande pappersblad med röda pigmentsymboler som leker med betraktarens igenkänning och förståelse av symbolernas olika betydelser. Ur ett perspektiv bildar det röda pigmentet ett lejon och palmträd, som å ena sidan kan få vara just det, men som också kan representera hinduismens gudar eller symbolen för Great Britannia. Det röda ämnet skulle även kunna vara typisk Falu rödfärg, som präglar den idylliska bilden av Sverige, eller sindoor, ett färgglatt pulver som används inom hinduismens ritualer. Till de olika röda nyanserna introduceras även venetiansk röd som traditionellt används inom renässansens måleri. Wadhia upprättar en dialog mellan museets egna bilder och dess historia. De stereotypa omslagsmotiven av växter, djur och människor från utomeuropeiska länder tas ut ur arkivets stilla kontext och får smälta samman utan förklaring. I Wadhias konst konfronteras betraktaren med olika sanningar och kan förlora sig själv i verkets tolkningsmöjligheter. Tändsticksetiketterna belyser den “svenska neutralitetens” paradox, där produktionen och spridningen av koloniala föreställningar lägger sig som en skugga bakom den historia som hittills fått ligga orörd inom museets väggar.

I ett annat rum möts besökaren av den amerikanske författaren och aktivisten James Baldwins röst från en debatt på Cambridge University Union år 1965. I verket bjuder Munish Wadhia in Baldwin som samtalspartner när han reflekterar över hur importen av den Europeiska vithetsnormen format det amerikanska samhället. Baldwins ord belyser de koloniala idéer och rasistiska nidbilder där människor, djur och kulturer blir rekvisita för den vita överhöghetens fantasier om “den andre”. Dessa bilder bevarar ojämlika maktförhållanden genom att reducera rasifierade kroppar och kulturer till ovärdiga karikatyrer av sig själva. I utställningen sätts den etablerade historieskrivningen om den svenska tändsticksindustrin ur spel. Den synliggör våld mot rasifierade kroppar, våld mot kvinnor samt utnyttjande av barn och billig arbetskraft. Den framgångsrika svenska tändsticksindustrin byggdes inte med hjälp av, utan på bekostnad av människor.

När röken så sakteliga skingras över det koloniala arkivet, riktar vi blicken mot de stundtals smärtsamma frågeställningar som väntar. Hur vi tar oss an historien är aldrig neutralt eller naturligt, formandet av ett museum bygger på specifika historiska och politiska konstruktioner. Vilket ansvar ligger hos en kulturinstitution att gentemot besökare förmedla och bevara vissa delar av historien och utesluta andra? Vilken ideologi upprätthålls genom museets samlingar? Vilka kroppar representeras i arkiven och utställningssalen? Vilka exkluderas? Hur välkomnar museet kroppar och identiteter som är icke-normativa? I dialog med Munish Wadhias undersökning och utställning ser vi att historien inte är ett statiskt väsen, utan utvecklas i takt med vår samtid och brännande politiska frågor. Det finns ett behov av att bjuda in nya röster och kritiska perspektiv till våra verksamheter och arkiv för att levandegöra berättelser och synvinklar som inte tidigare hörts eller synts. Konstens roll i detta sammanhang kan bli en katalysator, en gnista för att undersöka museers samtida relevans och framtida institutioners möjligheter.